Välkommen tillbaka...

Hej igen kära läsare (om jag nu har några kvar)! Jag befinner mig fortfarande här, mitt i "mitt" universum, även om det känns som eoner sedan jag skrev något här på min blogg. Märkligt att det blir så sporadiskt. Jag som gillar att skriva, att dela med mig av mina tankar och erfarenheter. Men det är väl så, att utvecklingen av "sociala medier" - och mitt deltagande där - helt tagit över. Snabbheten och enkelheten, särskilt i kombination med dagens smarta telefoner, är ju överlägsen liksom möjligheten till spridning av ens inlägg, vilket är något jag fått erfara bara de senaste dagarna... 

Jag är tidvis rätt aktiv på Twitter. Särskilt när det handlar om sport och politik - oftast i samband med vissa direktsända TV-program - tar jag gärna chansen att "lufta" mina tankar och idéer. Senast jag twittrade var under den nyligen TV-sända Idrottsgalan. Ofta är jag kritisk, men här gav jag främst uttryck för mina positiva intryck av de idrottsmän - främst kvinnor - som belönades för sina fantastiska prestationer. Jag dristade mig då även till att berömma vår nya unga miljökämpe, Greta Thunberg, för hennes för sin ålder ovanligt mogna och säkra framträdande som presentatör av de nominerade till årets idrottsledare...

Och det var då det inträffade. Det oväntade och helt osannolika, att min telefon började gå fullkomligt "bananas"! Den plingade i ett för att signalera att någon tydligen gillat mitt inlägg. Och så till den milda grad att jag blev tvungen stänga av ljudet! Jag är normalt glad om några enstaka individer noterar mina inlägg. Idag, två dagar sedan sändning, har detta mitt inlägg setts av 63 000 läsare (!), och antalet stiger hela tiden. Fullkomligt häpnadsväckande. Det går liksom inte att fatta vilka möjligheter till kommunikation detta medium ger. Och vilken uppmärksamhet och genomslagskraft vissa företeelser kan få, som nu Greta... 
Vill man, så är det tydligen bara att "surfa med på vågen"!

Puh! Åter till min blogg. Fördelen här är förstås möjligheten att få bre' ut sig. Att få bli lite mångordig, att gå på djupet, att balansera och nyansera. Twitter fungerar som sig bör, som fåglar på en gren, och de är ju sällan "långrandiga", utan kör mest med korta, enstaviga "meningar", typ "kvivitt" och "pip-pip". Det är väl i stort sätt bara koltrasten som låter höra lite längre haranger. Men då låter det ju å andra sidan också som musik för örat!

Mitt "nyårslöfte" får därför bli att höra av mig lite oftare för att här sprida mina tankar, som musik för de öron som  eventuellt behagar "lyssna"...

På snart återhörande!

"Dramat" på Sudersand...

Vi är på Fårö för första gången i år. Gun har krupit upp i soffan med en god bok. Själv kopplar jag som så ofta av vid datorn, samtidigt som jag njuter av sköna toner på Spotify. Just nu klingar "Sailing to Philadelphia" med Mark Knopfler ur högtalaren. Brasan är tänd, och luftvärmepumpen hjälper till att sprida värmen i vårt lilla "krypin". Vi kom hit ovanligt tidigt i år. Detta för att närvara vid begravningen av en äldre släkting. När vi nu ändå startat upp fritidsstället för säsongen, passar vi på att stanna över Påsk. Att vi sitter och kurar inne beror förstås på vädret, som inte är så nådigt just nu. Vinden piskar, och så även regnet då och då. Temperaturen ligger endast några få grader över nollstrecket. Men vi har varit ute och tagit flera sköna långpromenader tidigare i veckan. Jag räknar med att vistelsen ska erbjuda ett bra tillfälle att "kurera" min nya åkomma, Ménières sjukdom. Säkert välkänt för sjuksköterskorna i släkten, men för övriga handlar det om återkommande yrselanfall och partiell hörselnedsättning i kombination med tinnitus, i mitt fall på vänster öra. En besvärande, men inte helt ovanlig åkomma som beror på ett förhöjt tryck i innerörat, vilket enligt läkarna kan lindras genom motion, mycket sömn, mindre stress och mindre salt i kosten. Här är Fårö rena "kurorten". En avstressande miljö, där vi som sagt tar långa promenader och ofta lägger oss tidigt! Att minska på saltet är ju en helt annan "disciplin", som kan vara nog så svår för en gourmet som jag. Hur smakar exempelvis ägg utan salt, apropå den annalkande Påsken? Hur som helst, riktigt skönt och avkopplande är det, och jag räknar med att komma hem efter Påsk, "uppstånden" som en ny människa.

Apropå "ny människa", så bjöd en av promenaderna häromdagen på en verklig överraskning, som den som följer mig på Facebook redan känner till. Vi stötte på en tämligen "ny", högst levande sälunge på stranden! Det hör verkligen inte till vanligheterna. Sanningen att säga har det inte hänt, att jag under mina drygt 45 år av kortare och längre vistelser på ön, ens så mycket som skymtat något som liknar en säl här på Sudersand. Däremot på norra sidan har vi då och då kunnat se hela kolonier av sälar solandes ute på Salvorev. Nåväl, vi blev en aning bekymrade över hur det skulle gå för den lille krabaten. Jag säger "lille" då jag av två små kulformade utbuktningar, strategiskt placerade under buken, drog slutsatsen att ungen var en liten kille... Så, vad hade nu hänt? Varför låg den lille stackar'n där högt upp på stranden? Hade han blivit uppspolad av stormen som drog fram dagen före? Hade han förlorat sin mor? Han var inte större än att han fortfarande kunde vara beroende av att dia... Alltnog, tillsammans med några andra nyfikna såg vi till att distriktsveterinär och tillsynsman blev kontaktade, för att avgöra vad som eventuellt behövde göras.

Det var svårt att släppa tanken på den lille kuten, så nästa förmiddag blev vi helt enkelt tvungna att traska bort för att kontrollera hur det stod till. Och vad ser vi? Det enda som kan observeras på platsen är ett tydligt släpspår, vilket antydde att ungen tagit sig ner till böljorna för egen maskin, möjligen assisterad av några vänliga själar, vars fotavtryck kunde skönjas på vardera sidan om sälspåret. Lättade fortsatte vi promenaden, i en vårsol som just då värmde lite extra...

Bevis för Big Bang?

Vilka bevis finns det för Big Bang? Hur kan astronomerna vara så säkra på att universum har utvecklats på det sätt som Big Bang-teorin säger?

Dessa intressanta frågor samt tidskriften Illustrerad Vetenskaps svar hittade jag idag på tidningens hemsida. Det föranledde mig att (inte oväntat...) ge tidningen mina synpunkter på svaren. Som mina eventuella läsare väl vet, så har många av mina inlägg här på bloggen genom åren handlat om universum, varför jag tror att även detta kan vara av intresse. Jag har för tydlighets skull lagt in mina frågor och kommentarer i kursiv stil och i direkt anslutning till respektive textavsnitt…

Tidningen: Man kan aldrig bevisa en vetenskaplig teori utan bara försöka motbevisa den. Teorin om Big Bang vilar på tre pelare, som på varsitt sätt har övertygat de flesta astronomer om att den ger den hittills bästa beskrivningen av universums utveckling.

1:a pelaren: Universums utvidgning, som följer den så kallade Hubble-lagen. Astronomerna har observerat hur galaxerna rör sig bort från varandra och har därför mycket logiskt räknat tillbaka till den tidpunkt då all materia var samlad i en punkt.

Min fråga: Med tanke på den korta tid vi haft någon reell möjlighet att mäta den påstådda utvidgningen, och med tanke på den relativa långsamhet liknande skeenden uppträder i universum, med vilken säkerhet kan vi hävda att den framräknade tidpunkten, ca 13,7 miljarder år tillbaka, är rimligt rätt? Särskilt med tanke på att det nu också hävdas att utvidgningen accelererar? Det sägs att galaxerna rör sig bort från varandra. Hur ställer sig då det faktum, att Andromedagalaxen och Vintergatan tydligen närmar sig varandra? Ska det betraktas som ”undantaget som bekräftar regeln”? Och hur vet vi, att det inte finns otaliga sådana undantag där ute?

2:a pelaren: Fördelning av grundämnen i universum. Universum består av tre fjärdedelar väte och en fjärdedel helium plus en mycket liten del tyngre grundämnen. Enligt Big Bang bildades väte först. Efter ett par minuter omvandlades en del av detta väte till helium i en serie kärnreaktioner. Dessa reaktioner upphörde efterhand som materian förtunnades och spreds, och beräkningar ger just den fördelning av väte och helium som vi observerar.

Min kommentar: Big Bang-teorin hävdar, att hela universum plötsligt uppstod ur denna ”stora smäll”, från ingenting! Ur ingenting uppstod sålunda all materia, en oändlig rymd samt tidens gång… Hur troligt är det? Hur kan någon över huvud taget lansera en så befängd tanke? Och hur kan praktiskt taget all världens vetenskapsmän okritiskt ansluta sig till en sådan teori?

3:e pelaren: Bakgrundsstrålningen, som når oss från alla riktningar. Enligt Big Bang-teorin uppstod denna strålning, då universum var 380 000 år gammalt och hade kylts ned till en temperatur på omkring 3 000 grader. I dag ser vi strålningen vid en temperatur på knappt tre grader över den absoluta nollpunkten. Det beror på att universum har utvidgats mer än 1 000 gånger sedan strålningen blev till för miljarder år sedan.

Min teori: Ni konstaterar mycket klokt inledningsvis, att ”man kan aldrig bevisa en vetenskaplig teori utan bara försöka motbevisa den”. Försök då att motbevisa denna, min teori: Jag har sedan 35-40 år tillbaka hävdat, att om det skulle visa sig att Big Bang-teorin stämmer, så har jag inget problem med att något sådant kan ha inträffat för närmare 14 miljarder år sedan i universum, men då med det viktiga tillägget ”i vårt närområde, vår del av det egentliga, allomfattande universum”! Tanken att hela universum plötsligt skulle ha startat ur ingenting - med en ”stor smäll” vid en given tidpunkt - är helt absurd. Jag är helt övertygad om, att universum är evigt och oändligt. Det vi kallar Big Bang, hur våldsam den än må ha tett sig för en möjlig betraktare någon annan stans där ute i det omgivande universum, är bara en normal ”krusning” av oändligt många liknande företeelser i en verklig, oändlig rymd. Jag beskrev tidigt mina tankar om vårt universum i relation till det omgivande ”stor-universum” som en ”bubbla” i ett oändligt ”skum”, innebärande att det är oändligt många liknande universum som vårt som tillsammans utgör det verkliga universum. Självklart finns inga egentliga avgränsningar mellan dessa ”bubblor”, annat än den ständigt pågående dragningskraft de olika "bubblorna" utövar på varandra genom dess inbördes gravitation. Utifrån detta resonemang är det lätt att se på den oerhörda materiekoncentration som måste ha föregått Big Bang som inget annat än ett gigantiskt svart hål. Jag har skrivit om detta i åtskilliga artiklar på min blogg ”mitt-i-universum”, diskuterat frågan med flera renommerade vetenskapsmän, men ändå känt mig rätt ensam i min uppfattning. Ända tills helt nyligen, när några etablerade vetenskapsmän, som t ex Andrei Linde, släppts fram att lansera tankar, som åtminstone tangerar mina. Vad händer? Jo, nu lanseras de som kandidater till Nobelpriset! Intressant i sammanhanget är, att även Linde använder sig av liknelsen med ”bubblor” för att beskriva ”parallella” universum. Ett stort problem med Lindes och andras liknande teorier är dock, som jag uppfattar det, att man fortfarande talar om Big Bang som starten på allting. Man klargör inte, att ”bubblorna” bara är en talande omskrivning, att stor-universum sett ur ett övergripande perspektiv består av ett oändligt "tomrum" med glest utspridd materia, som till följd av gravitationen här och där ömsom klumpar ihop sig och ömsom skingras till följd av den motkraft som uppenbarligen uppstår när materiekoncentrationen blir för hög (så som måste skett vid Bang Bang). En intressant faktor i sammanhanget är synen på tiden, där förespråkarna för Big Bang som det definitiva ”startskottet” naturligtvis hävdar att detta även utgör tidens begynnelse. I min teori om ett evigt och oändligt universum har naturligtvis tiden från ett övergripande perspektiv alltid gått sin gilla gång. Och något annat går inte att tänka sig…

Jag vore nu ytterst tacksam, om jag kunde få svar på mina frågor, och en reaktion på min egen teori (jag har skrivit till er tidigare i detta ärende, utan att få någon som helst reaktion). Jag förstår. Det här är jättekomplicerade frågor. Ett svar jag ibland får, är att ingen med bestämdhet kan veta, därför att vi aldrig kommer att empiriskt kunna leda något i bevis. Självklart är det så. De relativa avstånden i universum, t o m i vårt ”närområde”, är sådana att vi med dagens teknik omöjligt kan undersöka hur det i verkligheten ligger till. Men med hjälp av befintlig kunskap, och vårt sunda förnuft, kan vi åtminstone göra något. En teori är just en teori, därför att vi ännu inte – eller förmodligen någonsin – kommer erbjudas en möjlighet att lägga fram ovedersägliga bevis…

Med vänlig hälsning

Hans-Owe Dorfh

Doug Seegers i Visby...

Bevistade Doug Seegers premiärkonsert på Clarion Hotell Wisby i somras, och visst motsvarade han förväntningarna. Han t o m överträffade dem. Det är nästan overkligt, att en till helt nyligen hemlös "gatumusiker" i Nashville visar sig vara en sådan driven musikant och estradör. Han talar väl och intressant, och faktiskt helt obesvärat mellan låtarna. Arrangören har också lyckats sätta ihop, eller snarare låna in, ett utmärkt kompband. Det blev till en riktigt svängig tillställning, som var verkligt kul att få vara med om. Och publiken verkade stortrivas. Han spelade tre dagar i rad för fullt hus, dvs ca 400 gäster per kväll. Bästa konserten var tydligen den sista, enligt vänner som var där. Stämningen var på topp, och stora delar av publiken dansade i "extas". Doug har hittills hunnit med ett 60-tal spelningar i Sverige under sommaren, och har väl några kvar så vitt jag förstår. Med tanke på succén här kan man undra hur det skulle ha varit om han spelat för norrmän, som ju är ännu mer country-frälsta än vi svenskar. Jag önskar Doug all lycka i sin fortsatta karriär. Enligt uppgift har han förälskat sig i Sverige, så vi får kanske chans att se och höra honom igen. Jag skulle inte heller bli förvånad om han dyker upp på countrygalan, Grand Ole Opry House i USA vad det lider...

Ett nytt år står för dörren...

Ännu ett år har gått. Är det inte märkligt att ju äldre man blir desto fortare går åren. Jag misstänker att vi alla upplever samma sak, och jag vill tro att det beror på att dagarna blir mer och mer enahanda ju äldre vi blir. Vi har inget att hänga upp dagarna på, inget särskilt minnesvärt händer längre en vanlig dag. Sålunda läggs dagar till dagar, veckor till veckor och månader till månader. Och plötsligt är det nyår igen, och man undrar vart året egentligen tagit vägen. Säkert hänger fenomenet delvis också ihop med det allmänt sämre minne många av oss drabbas av, när vi blir äldre...

Nåja, än har jag lite minne kvar. T ex att det var val i september. Normalt en ganska stor händelse, och i år större än vanligt. Vi fick ett regeringsskifte! Men ett sådant jag som gammal moderat politiker inte blir riktigt på det klara med, varför vi fick. En "lättad" Fredrik Reinfeldt lämnade snabbt "skutan", och finansminister Anders Borg var inte sen att hoppa efter. En efter en ur det gamla gardet fann för gott att lämna in. Och detta egentligen innan det stod helt klart vad som hänt, och hur det skulle kunna bli. Alla verkade dock klara över, att ett regeringsskifte det skulle vi ha. Vänstern proklamerade raskt, att svenska folket nu röstat bort borgarna, och utropade sig som vinnare. Detta trots att man bara obetydligt gått fram. Alliansen kände sig bundna av det avgivna löftet, att det största blocket skulle bilda regering. Men utgjorde vänstern med sina ca 43% av rösterna (Vänsterpartiet inräknat) verkligen det största blocket? Alliansen kom visserligen "bara" upp i ca 40% tillsammans, men eftersom Löfvén valde att bilda regering bara med MP, dvs utan V, så hade han ju bara ca 37% säkra röster. Den stora röstförskjutningen skedde snarare inom borgerligheten, i och med att främst moderaterna, men även övriga allianspartier, fick vidkännas att åtskilliga av dess sympatisörer valde att markera sitt missnöje med den förda invandringpolitiken genom att rösta på sverigedemokraterna. Detta innebar att SD med hela 13% denna gång gjorde ett rekordval. Så vitt jag kan förstå är SD i grund och botten ett borgerligt parti, vilket tydligt visat sig under den senaste mandatperioden, då Alliansen regerade med stöd av SD i 95% av alla omröstningar. Alltså har vi nu en situation i riksdagen där 45% vänsterledamöter ska styra över 55% borgerliga sympatisörer. Vad representerar det för demokrati? Och varför var det så bråttom med ett regeringsskifte, kan jag som väljare - och f d moderat politiker - undra...

Jag förstår att SD blivit ett rött skynke, vilket medfört att de "rumsrena" partiernas politiker tävlat med varandra i avståndstagande, och därmed målat in sig i ett hörn. När ett parti som SD samlat tillräckligt många anhängare, blir det närmast patetiskt att föra den mästrande retorik övriga partier nu tagit till. Det är som att läxa upp stora delar av det svenska folket. Att 13% av väljarna (idag snarare 15-16%, och ett mörkertal säkert ännu större) är mindre vetande, och inte bör räknas i sammanhanget. En demokrati bygger på att vi respekterar varandras åsikter, att vi talar med varandra och därigenom försöker övertyga om ett alternativt synsätt.

Jag sympatiserar verkligen inte med SD:s krassa invandringspolitik. Det är självklart att vi i Sverige ska göra vad vi kan för att hjälpa människor i nöd, som fallit offer för hänsynslösa regimers maktfullkomlighet resulterande i närmast etnisk utrensning. Men jag kan samtidigt tycka, att det inte får vara "tabu" att lyfta frågan om, hur stor del av denna invandring det är rimligt att just Sverige ska ta. Att resa frågan, om inte övriga världssamfundet också har ett ansvar, och att denna börda måste bäras mera broderligt mellan länder. Frågan hur och var biståndet kan göra bäst nytta äger också sin relevans, inte minst i ett längre perspektiv. Och detta är inte ett uttryck för okänslighet eller omänsklighet. Det handlar om att ta denna svåra fråga på största möjliga allvar!

Denna turbulenta höst har också frågan om extra val (nyval) rests av S. Nu har man dock i grevens tid lyckats undvika detta, genom att partierna lyckats enas om nya arbetsformer som ska underlätta för en minoritetsregering att få igenom sin budget. Tydligen innebärande att vi riskerar få dras med denna minoritetsregering hela mandatperioden...

Jag säger, som jag sagt upprepade gånger i andra forum: När det nu var så viktigt att lämna SD utan inflytande, hade det enklaste och naturligaste varit att Löfvén direkt tagit sitt ansvar, så som han så många gånger den senaste tiden uppmanat de borgerliga företrädarna att göra, och istället erbjudit sig agera stödparti åt Alliansen! Där hade man redan ett färdigt regeringsprogram, åtta år av regeringserfarenhet - och dessutom en av riksdagen antagen budget för 2015!

Så återigen: Kan någon förklara, varför det i rådande situation var så givet, att vi skulle ha ett regeringsskifte?



 

Doug Seegers från Jills Veranda - vilket sagolikt genombrott...

Såg sista avsnittet av underbara "Jill's Veranda" på SVT1 häromkvällen, och fick vara med om ett närmast osannolikt genombrott. Jill Johnson och hennes svenske gästartist, Magnus Carlsson från Weeping Willows, råkade stöta på en hemlös gatumusikant vid namn Douglas Seegers, som i vanlig ordning satt på en trottoar i Nashville och framförde egna country-låtar för förbipasserande. När han drog sin egen låt, "Going Down To The River", föll Jill och Magnus (liksom jag själv) pladask! Vilken låt! Vilken röst! Det slutade med att man helt ändrade planerna för programmet, och bjöd in Doug att få spela in sin låt i Johnny Cash' gamla inspelningsstudio. Tydligen föll även stora delar av svenska folket pladask. Låten ligger nu, efter bara några dagar, etta på iTunes, fått över 70.000 lyssningar på YouTube och har börjat spelas på radio. Om du gillar countrymusik, och har missat detta, här har du chansen: Klicka på länken nedan och hjälp Doug bort från hemlösheten. Ge honom en chans till framgång på gamla da'r. Det förtjänar han!

http://www.youtube.com/watch?v=pjfbHiVpvrc&feature=player_embedded

Het kandidat till årets Nobelpris...

Den "nya" bild av universum, som nyligen lanserats från Planck-teleskopet, är intressant men tillför egentligen inte särskilt mycket nytt. Den bekräftar i stort den bild som redan fanns. Visserligen återges här universums bakgrundsstrålning, den som sägs härröra från Big Bang, med betydligt högre skärpa än tidigare, men det "nya" utgörs i huvudsak av smärre justeringar gällande universums materiefördelning och ålder, dvs den tid som antas ha förflutit sedan Big Bang.

 

De slutsatser de flesta vetenskapsmän nu tycks dra blir dock högst motsägelsefulla, och närmast obegripliga, om man inte betraktar universum utifrån den övergripande övertygelsen, att vår världsrymd - det egentliga universum - är oändligt och evigt. Detta, det enda logiska betraktelsesättet, innebär att inflationsmodellen leder oss helt fel, om man med den menar att universum som ren rymd betraktad varit föremål för inflation. Att tänka sig en expansion av ett redan oändligt "tomrum" är totalt orimligt. Och är inte heller, enligt mitt sätt att se,  en nödvändig förutsättning för att förklara skeendet. Det inflationstanken ändå måste anses syfta på, är den uppmätta, häftigt uppkomna, utåtgående rörelsen hos materien som resultat av tänkta Big Bang.

 

Dock, glädjande nog, inte minst för mig själv, menar nu Karin Bojs i DN, att denna ”nya” bild ger ökat stöd för inflationsteorin, så som den lanserats av Alan Guth och Andrei Linde - och, vill jag tillägga, delvis av mig själv...

 

Jag gläds särskilt åt följande formulering i Karin Bojs vetenskapsartikel i DN från den 24 mars i år:

"...Andrei Lindhe, som alltså är lite mer dramatiskt lagd, kallar sin version av inflationen för en 'evig fest'. I hans modell kan inflationer nämligen inträffa lite då och då. Nya universa bubblar upp från de gamla i en evigt pågående process. Vår tid har visserligen en början, men det fanns universa före oss. Det ÄR relevant att fråga sig vad som fanns bakom vårt universum, för där kan finnas andra. De nya bilderna från Planck ger i många avseenden perfekt stöd för inflationsteorierna...".

 

Karin hävdar också att många nu menar att denna "nya" teori omedelbart borde leda till ett Nobelpris. I så fall anmäler jag härmed mitt intresse för att få vara med och dela på detta pris, eftersom denna teori i praktiken är precis vad jag hävdade redan för 30 år sedan (vilket också läsare av mina tidiga inlägg i denna blogg har noterat). Och om Karin kollar sin e-post ska hon finna, att jag skickade ett mail till henne för ca 15 år sedan, där jag presenterade mina mer än 30 år gamla tankar...

 

Du, som närmare vill studera mina teorier, rekommenderas varmt att läsa mina äldre inlägg i denna blogg. Vill du läsa den artikel av Karin Bojs, som jag refererar till i texten, klicka på följande länk:

http://www.dagensnyheter.se/search/articles/1cXczHxyKDHhHaAIPL6eTI?q=%7b%22Filters%22%3a%5b%7b%22Name%22%3a%22Text%22%2c%22Value%22%3a%22Karin+Bojs%22%7d%2c%7b%22Name%22%3a%22ArticleType%22%2c%22Value%22%3a%22OrdinaryArticles%22%7d%5d%7d).

 

Min egen kommentar: Det finns naturligtvis nyanser i hur jag och andra försöker beskriva något som för de flesta av oss ter sig så ofantligt komplicerat och närmast obegripligt som universum. Min utgångspunkt, och absoluta övertygelse sedan länge, är dock att universum är oändligt och evigt. Ur ett tänkt "utifrånperspektiv", där vi en stund bortser ifrån ljushastighetens och våra mätinstruments begränsningar, uppvisar denna rymd ett mycket glest men tämligen jämnt fördelat innehåll av materia, som vid närmare påseende här och där omväxlande "bubblar" upp och faller ihop. Som jag ser det lever vi just nu i en växande sådan bubbla mitt i universum, omgiven av oändligt många liknande "bubblor", i olika stadier, i en övergripande balans, i vårt eviga, oändliga universum!

Ett annat mycket intressant och omdiskuterat "existensiellt" ämne i sammanhanget är TIDEN, men den återkommer jag till i mitt nästa inlägg - tids nog...

 

 

Nära döden...

Onsdagen den 27 april på förmiddagen drog vi så till Gotland. Halv tre körde vi av båten i Visby hamn. Det betydde att vi skulle hinna i god tid till halv fyra-färjan i Fårösund, och att vi skulle anlända till fritidshuset på Fårö strax före fyra. När vi lämnade Stockholm klädde vi oss, som det skulle visa sig, väl somrigt. Här på Fårö var temperaturen bara 7-8 grader. Det första vi behövde göra, förutom att lasta ur bilen, var att slå på vattnet för säsongen. Det visade sig som alltid trångt och krångligt. Det tog tid och jag, som redan var förkyld, hann bli ganska frusen. Alltnog, vattnet kom igång, vi installerade oss och började förbereda middagen.

Mätta och belåtna, och glada över att åter vara på Fårö, gick vi ganska tidigt till sängs. Frampå småtimmarna blev jag väckt av Gun. "Vad het du är, du måste ha feber", sa hon. 40 grader, visade det sig! Ytterst förvånande, men det ska väl gå över med ett par Alvedon...

När morgonen kom hade jag åter 40 graders feber, och kände mig av naturliga skäl rätt vissen. Dagarna fördrevs sängliggandes, knaprandes en cocktail på Alvedon och Ipren i ett fåfängt försök att häva febern. Av verandabygget och värmepumpssäljandet blev intet.

Vad göra? Vad hade jag drabbats av för elak bacill? Gun gissade tidigt på lunginflammation. Jag, som aldrig haft det, gissade på influensa. Det var också vad syrrorna på Vårdguiden trodde. "Det går mycket influensor nu, så det är nog bara att härda ut". När ingen förbättring kunde anas, ringde jag igen i min nöd och påpekade, "att förr när man var riktigt dålig, eller hade svårt att ta sig till doktorn, så kom det hem en läkare och undersökte vad som var fel". "Det var förr det, det har samhället inte råd med idag...". I min allt större frustration frågade jag så: "Hur kommer det sig att vi inte för länge sedan utrotat dessa bakterier och virus som ger oss dessa förhatliga och ständigt återkommande influensor? Vilken samhällsekonomisk vinst skulle inte det innebära, att slippa alla dessa kostsamma sjukskrivningar...". Hon svarade: "Därför att det inte finns något sådant intresse från läkemedelsföretagen...", underförstått att de då inte skulle få sälja dessa mängder med förkylningspiller!

När ingen förbättring skett ens till söndagen, bestämde vi oss så för att försöka ta oss in till Visby, för att jag skulle kunna komma till en läkare. Som tur är kan vi bo hos Guns syster Birgitta när vi är där. Jag fick alltså pallra mig ur sängen, klä på mig, packa ned det allra nödvändigaste och sätta mig i bilen för att i mitt eländiga tillstånd köra in till Visby. Det blev en tämligen vinglig färd, men jag klarade det.

På måndag morgon ringde vi till vårdcentralen på Korpen. Jag fick häpnadsväckande nog tid hos läkaren redan kl 11, och klara förhållningsorder att inte borsta tänderna innan! Något som annars verkligen kändes välbehövligt. Alla vet ju hur man kan känna sig i munnen när man är förkyld...

Läkaren var en något fåordig, men i övrigt snäll och trevlig kvinna i övre medelåldern. Hon lyssnade på min utläggning om hur jag mådde, lyssnade omsorgsfullt och länge på mina "rosslande" och "gurglande" lungor både fram och bak och skickade mig sedan till provtagning. "Stick i fingret" som hon sa. Så nu skulle jag alltså in och andas min dåliga andedräkt på en stackars sjuksyster.

Provtagerskan var en "robust" dam som genast stack mig i fingret och tog en s k "snabbsänka". Sänkan, fick jag veta, ligger normalt runt "8". Är det virus brukar den hamna runt "11" och "vid bakterieinfektion betydligt högre". När det hela verkade klart, utan den förutskickade kollen i halsen, kunde jag inte hålla mig, utan berättade att jag ombetts att inte borsta tänderna. "Jag har inte fått order om att ta något halsprov", sa hon, "men jag hör på dig att du gärna vill det, så då gör vi väl det". "Har jag nu kommit hit utan att borsta tänderna, vore det ju intressant att få reda på vad jag lider av", sa jag. Sagt och gjort.

Åter inne hos läkaren, säger hon plötsligt: "Jag tror du har lunginflammation. Sänkan på 160 (!), febern och ljudet i lungorna tyder på det. Jag skriver ut en stark antibiotika". Medan hon skriver dyker provtagerskan upp i dörren. Hon verkar angelägen, och säger att halsprovet visar tecken på halsfluss. Detta viftas dock bort av läkaren med att jag redan ju har lunginflammation...

Det kändes oerhört skönt, trots mitt bedrövliga tillstånd, att äntligen få reda på vad som drabbat mig, och att få antibiotika. Min erfarenhet av penicillin var, att man redan efter ett par dagars behandling börjar känna sig betydligt bättre.

Men så icke i detta fall... (fortsättning följer)

Efterdyningar...

Påsken blev alltså inte så glad - kraftig förkylning, och ögonproblem på det...

Jag fick som sagt en ny tid hos ögonkkliniken på kvällen den 26/4. Åkte dit och fick snabbt komma in till en sköterska. Denna gång en man, som nu förberedde sig på att ge mig ögondroppar. Jag frågade för säkerhets skull, vilken styrka han tänkte ge mig. "Den vanliga", svarade han. "Om det betyder, att jag inte får köra bil på tre dagar, så funkar tyvärr inte det. Jag har blivit lovad en svagare variant", sa jag. Han protesterade först, men försvann sedan ut en stund. När han återkom, var det för att ge mig den svagare dosen, och dessutom bara i vänster öga, vilket skulle visa sig vara ett lyckodrag. Jag fick sitta ner en halvtimme i väntrummet. För varje minut som gick såg jag allt suddigare på ögat. "Hans Dorfh" ropade så en röst. Först reagerade jag inte. Hans Dorfh, det är ju faderskapet. Är han också här? Efter några sekunder gick det upp för mig, att rösten bara rationaliserat bort "Owe". Det är ju inte lätt för en utomstående att veta, att Hans Dorfh är en helt annan person.

Alltnog, ögonläkaren visade sig vara en ung, ytterst trevlig, "spoling". Efter att ha tittat i mitt "sjuka" öga, sa han: "Du har en aning begynnande gråstarr". (Inte oväntat, då båda föräldrarna drabbats, och jag dessutom tyckt mig märka en viss försämring av synen på just vänster öga den senaste tiden). "Men jag kan glädja dig med att näthinnan är intakt. Däremot har du råkat ut för 'glaskroppsavlossning', men det är inget att oroas över. Det drabbar oss alla förr eller senare. Jag själv har levt med det i 7 år...".

När jag så satte mig bakom ratten för att anträda hemfärden, skänkte jag en tacksamhetens tanke till sköterskan, som nöjt sig med att endast droppa vänsterögat. Så suddigt som jag fortfarande såg på det, hade hemresan annars blivit kraftigt försenad.

Den lycka jag nu kände över att ögonen var okej, skulle strax komma att förbytas i något helt annat. Den emotsedda Gotlandsresa, där vi bl a skulle inleda det efterlängtade och välbehövliga arbetet med att bygga ut fritidshusets veranda, blev inte riktigt som vi tänkt. Den blev istället till en "nära-döden-upplevelse", och min värsta pärs hittills. Mer om det i nästa avsnitt...

Glad Påsk...

...fast den kunde förstås ha varit betydligt gladare. En osedvanligt kraftig förkylning (som denna gång förärats mig av hustrun) har satt ner humöret betydligt. Och dessutom gjort att vi fått ändra våra planer. Vi hade tänkt tillbringa helgen tillsammans med mina föräldrar i Dalarna, men därav blev intet. Som tur var åkte "lillbrorsan", Leif-Ole, upp med sin familj, och kunde vara behjälplig med allt det som måste till när man ska öppna sitt fritidshus för sommaren.

Gun och jag har alltså suttit hemma och hostat och snorat ikapp. Och roligare kan man ju ha det. Till råga på eländet blev jag tvungen att ge mig in till S:t Eriks ögonakut för en stund sedan. Mitt vänstra öga har uppträtt en aning konstigt de senaste dagarna. Jag har haft en smal bågformad "skugga" som då och då uppenbarat sig på vänster sida, särskilt vid hastiga ögonrörelser åt höger. Och så igår kväll kulminerade det med att jag istället för skuggan började se "ljus-flashar". Det är lite svårt att beskriva själva fenomet, men det påminde om den vänstra delen av den tunna corona man kan se vid total solförmörkelse. Flasharna var allra tydligast när jag provocerade fram dem i mörkret, efter att vi gått och lagt oss. En aning skrämmande faktiskt. Särskilt som jag så sent som häromveckan talade med en kund, som just blivit opererad för näthinneavlossning. De symtom han beskrev stämde ganska väl in på mina, och dessutom betonade han vikten av att åka in akut, om man skulle drabbas. Annars är risken stor att förlora synen...

För att få råd ringde jag därför Vårdguiden idag på förmiddagen. Jag var först en aning tveksam till att ringa, dels för att symtomen nu verkade ha lugnat ner sig, dels för att vi ska ha gäster i eftermiddag, varför det vore mycket opraktiskt att bli sittande på S:t Eriks hela eftermiddagen, och överlämna alla förberedelser till Gun.

Sjuksyrrorna hos Vårdguiden var dock rätt bestämda på att jag måste in, och så fick det bli. Efter att ha suttit i väntrummet ca en timme fick jag så komma in till en sköterska. Hon började med att mäta trycket i båda ögonen. Något jag hört är viktigt vid t ex grön starr, men aldrig riktigt förstått, hur det går till. Men det var en extremt snabb, enkel och smärtfri procedur. Jag fick placera hakan på ett stöd, luta pannan mot ett annat och stirra in i en apparat. En "luftpuff" i vardera ögat och saken var klar. Inget fel på trycket, skönt!

Sedan plockade syrran fram en droppflaska, och började närma sig mina ögon. Jag frågade vad som skulle hända. Hon svarade att hon skulle droppa in en lösning för att vidga pupillerna, vilket skulle medföra att jag skulle bli extremt ljuskänslig, och t ex inte få köra bil på tre dagar! Stopp och belägg, sa jag. Jag har ju bilen stående här ute på parkeringen, och måste hem i eftermiddag. Vi har gäster. Dessutom ska jag ta bilen till Gotland på onsdag förmiddag.

Efter viss palaver löste det sig så, att jag fått tid hos ögonläkaren på tisdagkväll, och får dessutom ett mildare dropp, som förkortar "bilförbudstiden" till endast ca tre timmar. Man kan ju undra vad det är för vits med den starkare varianten?
 

Snedvriden debatt om Kamprad...

Den uppblossande debatten om Ingvar Kamprads imperium efter Uppdrag gransknings "avslöjande" har blivit en smula märklig. Vad det handlar om är väl snarare varför Kamprad valt att ljuga om sitt verkliga engagemang i IKEA, varför han hävdat att han och familjen inte längre äger företaget, inte har något inflytande och inte har någon större förmögenhet, än hur mycket han äger och betalar i skatt...

Jag har personligen inte några som helst invändningar mot att Kamprad tjänar stora pengar på sin skapelse - det är bara att låta sig imponeras, lyfta på hatten och gratulera - inte heller på att han med lagliga medel försöker undvika att betala skatt. Det är ju så, att globala koncerner har helt andra och tillåtna möjligheter än vi vanliga dödliga, när det gäller att "internfakturera" olika tjänster och att lokalisera viktiga delar av företaget till länder med förmånliga skattevillkor.

Sedan kan man ju undra hur mycket pengar en person eller familj behöver. I Ingvar Kamprads kläder hoppas jag att jag själv skulle välja att vara lite mer av filantrop. Det finns som vi vet oerhört många områden och behov i världen, där Ingvar med sina resurser skulle kunna göra en enorm skillnad. Och vilken goodwill skulle inte han själv - och IKEA - kunna tjäna på det...

Eftertankens kranka blekhet...

Sossarna har nu analyserat sitt klena valresultat och kommit fram till, att det var fel att i valrörelsen tala om att höja landstingsskatten och slopa RUT-avdraget. Vadå "fel"? Det var väl utmärkt, att vi väljare i förväg fick reda på vad man avsåg göra om man skulle vinna valet. Eller går valarbete numera ut på att mörka alla "obehagliga" idéer för väljarna. Det är väl bara att konstatera, att den politik sossarna driver inte längre är önskvärd bland merparten av väljarna. Till exempel borde det faktum, att endast 13 procent av Stockholms-väljare med arbete röstade på partiet i senaste valet, vara en rejäl tankeställare.
Om socialdemokratin överhuvudtaget ska ha något berättigande i fortsättningen, behöver nog dess företrädare snarare göra en total översyn av partiets ideologi än att ägna sig åt valtaktik.
Eller, varför inte börja rösta borgerligt...

Frustrerande...

Något som numera gör mig minst sagt frustrerad är att behöva ge mig ut med bil i Stockholm i rusningstrafik. Jag försöker i möjligaste mån undvika det, men ibland går det helt enkelt inte. Hur orkar man? Och hur orkade jag själv vareviga arbetsdag under de 13 år jag jobbade i Philipshuset på Tegeluddsvägen?

Idag, i mobiltelefonernas och persondatorernas tidevarv, varför måste "alla" sitta i knät på varandra i dessa enorma kontorskomplex? Varje dag? Det går i regel bra för många, i varje fall "manschett-arbetare", att sköta jobbet hemifrån. Ofta dessutom mycket bättre. Av egen erfarenhet vet jag, att man får mycket mera gjort, när man får sitta ostörd. Självklart behöver man få se sina kolleger i ögonen ibland, ha kreativa möten, men det går att planera in - och måste inte heller ske i egna lokaler. Tänk om vi kunde avkontorisera dessa gigantiska byggnader, och göra om dem till bostäder. Tänk vad resor vi skulle spara. Vad miljön skulle må bra. Liksom vi själva...

När vi någon gång behöver träffas, varför inte ha en telefon- eller videokonferens. Eller varför inte samla personalen och göra en resa tillsammans, lite oftare. Det har vi råd med, om vi slipper dessa dryga kontorshyror.

Nej, arbetslivet behöver organiseras om. Bort med allt onödigt bilåkande - så alla vi som måste ha bilen i jobbet kan komma fram, och slippa bli frustrerade...

Mer irriterande...

Tack Benny, gamle vän! Kul att någon vill uppmärksamma det man skriver. Och kul att du håller med, men det var väl väntat, så'na själsfränder som vi är. Ditt bidrag hör väl egentligen hemma bland kommentarer, men jag tycker det är så bra, att jag härmed höjer upp det till ett inlägg på temat "Irriterande". Håll tillgodo:

"Det du skriver skulle lika gärna kunnat vara skrivet av mig själv. Jag har gjort EXAKT samma reflektioner, och drabbats av samma ”missöden”. Dock har jag aldrig haft tålamodet av att vänta i 45 minuter, då min normala gräns för väntan går kring 3 minuter. Därefter ringer jag i allmänhet HK och begär numret till en ansvarig chef, varpå denne icke sällan bereder mig en ”gräddfil”.

De där papegoje-rösterna som låter kunden trycka en harang av siffror innan man kommer till rätt kö (!) kan göra en tokig oavsett om kön är endast kort. Ringer man sedan upp igen, av någon anledning, så vet man ju att man kommer att bli ombedd att efter frågorna ”Gäller det…” trycka först 1, därefter 1, därefter 3, sedan 2… Har ibland försökt trycka t ex 1, 1, 3, 2 (som jag då hunnit lära mig utantill) i snabb följd innan papegojan hunnit babbla färdigt, men se det går inte. Det är hon, och ingen annan, som bestämmer takten i den där dansen.

Utöver att de sedan ideligen uppmanar mig att gå in på deras hemsida, så tjatar de om att de vill jag ska trycka ”1” för att deltaga i en kundundersökning, som skall ge dem möjlighet att ytterligare (!) förbättra sin service…suck…

Det FINNS företag som värnar om sina kunder, t ex mitt försäkringsbolag If och även Skandia. Där säger de efter en liten stund att om man inte vill vänta, så ringer de upp i stället. DET kallar jag kundservice.

En regel jag alltid använder när jag talar med någon mer eller mindre otillgänglig organisation är, att jag inleder samtalet med att be om vederbörandes namn, lämnar mitt telefonnummer och säger åt denne att i det fall vårt samtal bryts (vilket ibland hänt, speciellt när de skall gå och kontrollera något…), så skall han/hon omedelbart ringa upp mig på det nummer jag lämnat.

Det är skönt att åldras, så att man kan börja reta upp sig lite…"

Benny

Irriterande...

Jag har hittills betraktat mig själv (och även lagt mig vinn om att försöka framstå) som en gladlynt, hygglig, trevlig, social - och tolerant - person.

Men på senare tid har jag mer och mer börjat tvivla på det där med toleransen. Jag vet inte om det har med åldern att göra - jag ska ju ändå snart fylla aktningsvärda 63 - och därmed kanske börjat bli en smula otålig. Man har ju hört talas om att "gamla" människor ibland kan vara rätt odrägliga i sin växande självupptagenhet...

Jag har sålunda märkt att jag irriterar mig på alltfler företeelser i samhället. Min kära hustru, som jag tillbringar nästan varje ledig stund med, påpekar allt oftare att jag börjat irritera mig på än det ena, än det andra, och det irriterar henne.

I brist på annat att skriva om tänkte jag därför ägna ett just nu okänt antal inlägg åt att ge exempel på några typiska sådana irritationsmoment. Du är hjärtligt välkommen att känna igen dig...

Det jag tänker ta upp idag är något som jag retar mig ofantligt på. Nämligen den otroligt dåliga telefonservice vi numera får av våra myndigheter och större företag.

I egenskap av egenföretagare sedan snart 25 år vet jag värdet, för att inte säga nödvändigheten, av nöjda kunder. Jag har satt en ära i att vara tillgänglig, att personligen svara i telefon, att alltid vara behjälplig i en strävan att få behålla kunden. Väl medveten om, att det är denne som ser till att jag har mat på bordet och tak över huvudet.

Därför är det ytterst förvånande att behöva konstatera, att myndigheter och företag i dessa arbetslöshetens tidevarv tycks göra allt för att undvika närkontakt med mig som kund. Istället driver de mig till vansinne med sin "telefonterror". Det vill säga med dessa ständiga dataröster som uppmanar mig till knapptryckning efter knapptryckning, och som i vart och varannat andetag hänvisar mig till den ena hemsidan efter den andra. När man så, efter sju sorger och åtta bedrövelser, äntligen tror man ska få tala med någon, får man beskedet att det tyvärr är samtal före och ombeds att vänta. Har man "tur" får man nu reda på att det är 22 samtal före och att beräknad väntetid är 17 minuter. Har man otur får man sväva i total ovisshet om, hur lång denna väntan kan tänkas bli...

Ringer man då från en mobiltelefon med halvdålig täckning, kan man råka ut för det som hände mig för några månader sedan. Efter att ha väntat i en sådan automatisk "telefonväxel" i 45 minuter, och samtalet precis ska kopplas fram, bryts förbindelsen! Vad gör man? Slår numret igen och bespetsar sig på en total upprepning av hela denna urbota idiotiska procedur? Eller spolar ner telefonen i närmsta toalett...

(Fortsättning följer)